Det sägs att 5-åriga barn skrattar ca 400 gånger per dag, 6-åriga barn ca 300 gånger, och vuxna ca 15 gånger per dag. Kan det vara så illa? Glömmer vi vuxna att skratta?
Nyligen så läste jag en tysk studie att vi för 50 år sedan lär ha skrattat 18 minuter per dag medan vi idag är nere i 6 minuter. Vad kan det bero på? 

Samme studie menar att detta beror på att det är tio gånger högre sannolikhet att nutidens människor blir mer deprimerade till följd av högre krav på framgång och prestation. Skrattröskeln har höjts till följd av ökad stress. Hur mycket kommer vi att skratta om tjugo år?

Några säger att det beror på- Rädsla.

Rädsla att inte duga. Rädsla att inte vara godkänd och accepterad. Rädsla att inte vara tillräcklig. Rädsla att inte passa in. Rädsla att inte tillhöra. Rädsla att skämmas. Rädsla att skrämmas. Rädsla att känna skuld. Rädsla att inte vara älskad och att inte ha någon att älska. Rädsla att misslyckas. Rädsla att lyckas. Rädsla att leva. Rädsla att dö. Rädsla. Rädsla. Rädsla.

En annan teori som utvecklades av psykoanalytikern Martin Grotjahn säger att det handlar om minskad fruktan. Ett exempel som kan styrka den här tesen är förskolebarnens kiss och bajs-humor. Det som utlöser skratt åt bajsskämt, menar Grotjahn, är att barnets rädsla för att bajsa på sig har ersatts av ett bemästrande av det hela

Ett Gott skratt förlänge livet! 

Ja så heter det ju. Trots att vi skrattar 2 tredjedelar mindre nu än för 50 år sedan så lever vi nästan 30 år längre. I mitten av 60-talet i Sverige var medellivslängden ca 60 år, idag är vi närmare 90 år när vi dör.. Det är tydligen vetenskapligen bevisat att människor med humor lever dessutom ännu längre. 

När vi skrattar aktiveras hjärnan och våra två hjärnhalvor kan kommunicera på ett bättre sätt. Pulsen ökar från 70 till 120 slag per minut och sjunker sedan till ca 65 slag per minut. Blodtrycket minskar och antalet stresshormoner sjunker. Dessutom får bröstkorgen motion när du skrattar, de inre organen masseras, din lungkapacitet ökar genom att du pressar ut koldioxid och ny, syrerik luft kan fylla dina lungor.

Som pricken över i:et så kan man faktiskt gå ner i vikt av att skratta :)

Ett skratt på ca 10-15 minuter kan öka förbränningen med ca 10-40 kcal. Detta gör att det kan finnas viss sanning i att "ett gott skratt förlänger livet". Att skratta är dessutom helt fritt från biverkningar. Om man skulle skratta varje dag i ett år skulle det kunna motsvara ett en viktminskning på 0,5–2 kg per år (Källa: Wikipedia)

Varför fokuserar vi bara på det negativa och grottar ner oss i det? Varför kan vi inte sortera i våra välutvecklade hjärnor och fokusera på allt roligt och bra? Varför är det så fullt att skratta åt andras dumheter när det är bevisat att det är mer hälsosamt?

Många världsliga frågor!! Någon som har ett vettigt svar?? Jag känner mig något förbryllad! :P

Jag personligen känner att jag skulle behöva minst en timmes skratt just nu!

Puss och kram

PS. Bjuder på denna ;) DS

Om jag tidigare var inne på så anser jag att det borde vara olagligt att slösa nån annans tid.

Vad farao svamlar hon om undrar säkert några? Jo jag ska försöka förklara det på mitt lilla vis.

Förklara som bara jag kan göra ;)

Jo, tid är nått som hela tiden pågår och om du är 5 min sen så kan du inte på nått sätt ändra det. Är du sen tisdagen den 8 oktober 2013, så kommer du alltid att vara det. Det är knappast så att du kan lägga till 5 min det dygnet utan det är faktiskt 5 min som du förlorat. Helt på eget bevåg.

Vi människor slösa säkert bort minst 3-5 timmar i veckan på saker som vi egentligen inte borde. Tid som vi kanske kunde ge någon annan som dom skulle uppskatta.

 

 

Att slösa tid menar jag inte vänta på bussen eller köra alldeles för fort för att spara tid. Det är en helt annan av teori. J Utan lite som det vimlar av på Facebook just nu. Är spelet på telefonen så viktigt att du måste spela just då. Just då kanske du le åt en annan människa som kanske blivit sårad av någon annan.

När unga människor dör så säger man oftast att ”Han/hon berövades på sitt liv alldeles förtidigt”.  Om man istället för att för att ägna de där minuterna till sin telefon valt att ringa nån eller skicka ett meddelande till nån. Visst att du kanske stjäl nån minut av den personen men den minuten skulle förmodligen skänka glädje.

Jag har en vän som ger mig massor av sin tid genom att bara lyssna och komma med idéer och tankar på hur han tänker. Det ger mig massor med glädje och inspiration att bli en bättre människa och börja tänka på sånt.

Tills saken hör att jag är nog den absolut sämsta människan på jorden på att höra av mig. Jag är så medveten om det men ändå så blir det så. Däremot är jag ALDRIG sen! För det är där mitt ”olagliga” kommer in! Om jag är sen så slösar jag med någon annans tid. Har jag den rätten?

Om jag träffar en kille som varken vet ut eller in? Som på nått konstigt sätt vill vara med mig och ha mig i sitt liv men som VET att han inte vågar. Vad är det som ger honom rättigheten att slösa med min tid? Även om han kanske någonstans vet att han vill vara med mig så finns det saker som gör att han inte vågar? Även om man vet att han förmodligen aldrig kommer bestämma sig så finns ju hoppet och känslorna där som säger nått helt annat. Hur ska jag få tillbaka den tid han slösat för mig?

Hur får man sin hjärna att komma överens med sitt hjärta? Att jag tillåter honom på sätt och vis att slösa med min tid, är jag fullt medveten om. Men vad gör man när man har känslor. Det skulle vara så mycket lättare om man gjorde som barnen på mellanstadiet. Man skicka en lapp med ”Får jag chans på dig?” Ja eller Nej!

Nääää inte då.. När man kommer upp i ålder och har en stor kappsäck med erfarenheter med sig så ska man gärna krångla till allt. Läste nånstans:  Hur har ni klarat av att leva lyckliga i 60 år? JO, vi väljer att kämpa istället för att ge upp! Är det så enkelt? Om vi försöker att kämpa istället för att ge upp hela tiden kanske vi skulle sluta slösa med andras tid?

Hoppet är det sista som överger en sägs det, men har man verkligen hopp i sin tro om man ger upp hela tiden? Eller om man slösar med någon annans tid medvetet? Trots att man vet att man kommer inte kunna bestämma sig.

Jag kan tycka att vi ger upp för lätt och tänker sällan konsekvensen av vad som händer om jag kämpar, eller försöker, eller chansar.

OM vi istället väljer att kämpa och sluta slösa på egen tid och på andras tid, hur skulle världen se ut då? Skulle det finnas fler lyckliga par? Skulle vi kanske till och med le åt varandra även om vi inte känner varandra? Skulle vi kanske till och med se våra barn växa upp och kunna hjälpa och vägleda dom istället för att slösa med vår dyrbara tid på telefonerna?

Det tänker jag i alla fall förändra!

Nu är det färdig slösat med min TID! Både från mitt eget håll och ingen ska igen få slösa med min alldeles egna tid!!

Summasumarum:

Le åt den du möter!

Släpp blicken från telefonen!

Slösa inte med någon annans än din egen tid!

Och nedanstående tre regler!

Puss i ljumsken ;)

Att släppa taget är kanske det vi människor har svårast att hantera.

All tvåsamhet är på olika sätt en kamp. Vi kämpar med nedbrytande vardag, slentrianmässig rutiner och kärlekshandlingar plus trötta och hopplösa gräl om allt och ingenting. Jag tror det tär på oss, så det är inte konstigt att vi på något sätt vill göra oss behövda och oumbärliga och kanske är det för att finna mening med det där som kallas livet som vi försöker vara så otroligt viktiga, jag vet inte.

Men du har ingen rätt att äga någon, du har ingen rätt att på något sätt kräva att någon skall stå vid din sida för att du behöver det. Du kan önska att folk stannar, inte mer, du äger ingen annan än dig själv.

Hur vet jag vad som är rätt då? Är magkänsla och intuition samma sak? Är det så att vi människor styrs av vår magkänsla eller låter vi den analytiska delen av hjärna bestämma? Var kommer hjärtat in då? Vem eller vad avgör vad som är rätt? Kan det verkligen vara så att den ena delen av tvåsamheten kan ha en magkänsla, hjärnanalys som säger: Släpp inte taget, detta är rätt! Medans den andra delens magkänsla och hjärnanalys säger: Lägg ner! Detta kommer aldrig funka!

Att låta magkänslan styra har blivit ett sätt att signalera att man törs tänka själv och inte är fyrkantig. Men hur bra blir det när ”magen” får bestämma? Inte alls, om man får tro filosofen Kristoffer Ahlström.Han säger: Därför blir det ofta fel när vi låter magkänslan styra. Ett exempel på det är amerikanernas reaktion på terrordåden den 11 september 2001. Plötsligt avstod många från att flyga och körde hellre bil långa sträckor. Resultat: trafikdödligheten rakade i höjden året efter 11 september. 

Så vad är rätt egentligen?? Ska magkänslan bestämma? Är det här hjärtat kommer in?

Finns det en ”the one” för alla? Om man nu träffa ”the one”, är jag då ”the one” för honom också eller varför anser jag då på ett så säkert sätt, genom magkänsla, hjärnanalys och hjärta att han är ”the one”?

Och hur ska ett förhållande med ”the one” i så fall vara? Ska man bada mysbadkar varje dag och fylla i varandras meningar? Springa hand i hand över ängarna och kasta sig i halmen och ha sinnessjukt bra sex?
Livet är ingen romantisk komedi. Det vet alla magkänslan, hjärnanalysen och hjärtat!

Det är inte som på film eller som i sagorna då de levde lyckliga i alla sina dar. Ingen är lycklig alla dagar. Men vart går gränsen? Ska man nöja sig med att vara lycklig hundra dagar om året? Eller 364 dagar? Hälften? Mer än hälften? Eller räcker det med en enda magisk dag? Vem avgör det?

Hur många dåliga dagar ska man stå ut i hopp om att de lyckliga dagarna ska komma igen? Ger vi upp för lätt? Jag kan tro att det är vår magkänsla som får oss att ge upp även om hjärtat och känslorna säger annat. Hjärnan finns ju med för båda. Men för att kunna kämpa och vilja så måste magkänslan få budskap från hjärtat att känslorna finns, för att känslorna ska finnas så måste hjärnan attraheras.. Men vem bestämmer vad magkänslan ska ge oss för signal? Och ska vi eller ska vi inte chansa?
Kan jag påverka min partners magkänsla? Eller blir det fel? Kan man överbevis någon annans magkänsla?

Jag vill gärna påstå att så länge man inte försökt eller provat så kan man inte lita på sin magkänsla. För så länge människor vägrar chansa så kommer dom aldrig få reda på om det var sant det magkänslan sa… Att lita på sin magkänsla är som att tro att spöken går omkring med lakan och rasslar med kedjor, eller att drakar finns och sprutar eld! Man kan lita på sin känsla till viss del. I detta fall handlar det så klart om det berömda ämnet KÄRLEK, Jag vill påstå att du kan lita på känslan om du misstänker otrohet eller oärlighet. Men att lita på en magkänslan som säger ”det kommer inte funka” utan att ens göra en ansatts till att se om det är så när man konstant känner att man vill ha personen närhet övergår mitt förstånd.

När tiderna är tuffa, vi är mer sårbara än någonsin, och det kan vara frestande att göra saker som vi normalt aldrig skulle kunna tänka oss.
Man kanske känner ett desperat behov efter en flykt eller en isolering, men sådana snabba lösningar kommer bara att göra saker värre.. 
Ni får gärna kommentera om ni vill! Ingen skulle bli lyckligare än jag att få svar på mina små fnuliga tankar!

Puss och kram till alla som förtjänar det!

Ja nu ska jag ta mig i kragen och börjar skriva ner mina skumma, tokiga, härliga och lite halvgalna tankar igen...

Haft en paus och känner att jag hitta tillbaka.

Här faktiskt fått mail från personer som saknar den också..

Som vanligt skriver jag ut VARNINGEN nu!! Klara du inte av stavfel, särskrivningar och flummiga inlägg om livets viktiga detaljer så sluta läs nu!

Alla mina inlägg handlar om verkliga händelser.. Inte alltid mina egna men verkliga tankar och intryck!

Ja det kommer snusk också...

Är fortfarande besatt av mans kroppar eller fantastiska bilder som talar och vilar mer än gärna ögonen på vackra saker.. Att kärlek är förvirrande står jag fast vid och att vissa människor inte förtjänar så mycket majonnäs står jag också fast vid...

För er som inte vet vad jag svamlar om har lite läsning att göra.....

Majonnäs!!

Ja en räkmacka genom livet skulle sitta perfekt... Varför har vissa det och andra inte?

Handlar det om positivt tänkande eller? Kan det vara så att uttrycket "glida på en räkmacka" grundar sig i avensjukan från pessimister? Jag har ingen aningen...

Om du är pessimist så antar du alltid att det värsta kommer hända dig. Du anser att allt är trist och att enda anledningen till att nått som får dig att le endast kommer till dig för att "universum" ska kunna slå till hårdare.... Eller??

Kan det vara så att en pessimist egentligen glider på en räkmacka utan att dom ens är medvetna om det? Bara för att dom själva anser sig vara längst ner behöver det inte betyda att dom är det?

Är jag en pessimist? NEJ, tror knappast det.. Men en räkmacka skulle inte sitta helt fel! Kan det vara så att jag fått en räkmacka att glida på men jag är så glupsk att jag åt upp den?? :)

Ja mer troligt faktiskt!

Om man är en pessimist, hur kan man vända tanke på sig själv? Räcker det med att man halkar lite på spilld majonnäs eller?

Har pessimister lättare att hamna i depression eller är dom för negativa att tro att det kan drabba dom? Kan det vara så att en positiv person faller hårdare och kanske är det dom som egentligen behöver en räkmacka genom livet?

Som vanligt så är det många obesvarade frågor… Så vad kommer jag fram till då??

Jo jag tror att är en anekdot…, Att det handlar om att dom som anser att uttrycket ”glida på en räkmacka” kommer från människor som vill men inte vågar att chansa och satsa.. Utan anser att dom som ”glider” valt en enkel utväg… Människor som anses ”glida på en räkmacka” kanske är konflikts rädda eller helt enkelt bara smarta nog att undvika katastrofer! Jag tror även att om man inte frågar får man inget veta vilket också kan leda till en katastrof och på så sätt kanske människor som är frågvisa anses ”glida på en räkmacka”.

Vad som är en katastrof är ju upp till den som drabbas av det att avgöra, tycker jag.

Själv skulle jag nog inte vilja ”glida” då jag anser att allt som drabbar mig eller alla prövningar jag får kommer av en anledning.

Hur jag själv tar situationen och om jag anser mig vara ett ”offer” eller ej. Mer om Offer kan ni läsa i mina gamla inlägg.

Summa sumarum: ”glida på en räkmacka” är upp tillbetraktaren att avgöra inte upp till den som ”glider” !

Nu äntligen kommer ÖGONGODISET!