Om jag tidigare var inne på så anser jag att det borde vara olagligt att slösa nån annans tid.

Vad farao svamlar hon om undrar säkert några? Jo jag ska försöka förklara det på mitt lilla vis.

Förklara som bara jag kan göra ;)

Jo, tid är nått som hela tiden pågår och om du är 5 min sen så kan du inte på nått sätt ändra det. Är du sen tisdagen den 8 oktober 2013, så kommer du alltid att vara det. Det är knappast så att du kan lägga till 5 min det dygnet utan det är faktiskt 5 min som du förlorat. Helt på eget bevåg.

Vi människor slösa säkert bort minst 3-5 timmar i veckan på saker som vi egentligen inte borde. Tid som vi kanske kunde ge någon annan som dom skulle uppskatta.

 

 

Att slösa tid menar jag inte vänta på bussen eller köra alldeles för fort för att spara tid. Det är en helt annan av teori. J Utan lite som det vimlar av på Facebook just nu. Är spelet på telefonen så viktigt att du måste spela just då. Just då kanske du le åt en annan människa som kanske blivit sårad av någon annan.

När unga människor dör så säger man oftast att ”Han/hon berövades på sitt liv alldeles förtidigt”.  Om man istället för att för att ägna de där minuterna till sin telefon valt att ringa nån eller skicka ett meddelande till nån. Visst att du kanske stjäl nån minut av den personen men den minuten skulle förmodligen skänka glädje.

Jag har en vän som ger mig massor av sin tid genom att bara lyssna och komma med idéer och tankar på hur han tänker. Det ger mig massor med glädje och inspiration att bli en bättre människa och börja tänka på sånt.

Tills saken hör att jag är nog den absolut sämsta människan på jorden på att höra av mig. Jag är så medveten om det men ändå så blir det så. Däremot är jag ALDRIG sen! För det är där mitt ”olagliga” kommer in! Om jag är sen så slösar jag med någon annans tid. Har jag den rätten?

Om jag träffar en kille som varken vet ut eller in? Som på nått konstigt sätt vill vara med mig och ha mig i sitt liv men som VET att han inte vågar. Vad är det som ger honom rättigheten att slösa med min tid? Även om han kanske någonstans vet att han vill vara med mig så finns det saker som gör att han inte vågar? Även om man vet att han förmodligen aldrig kommer bestämma sig så finns ju hoppet och känslorna där som säger nått helt annat. Hur ska jag få tillbaka den tid han slösat för mig?

Hur får man sin hjärna att komma överens med sitt hjärta? Att jag tillåter honom på sätt och vis att slösa med min tid, är jag fullt medveten om. Men vad gör man när man har känslor. Det skulle vara så mycket lättare om man gjorde som barnen på mellanstadiet. Man skicka en lapp med ”Får jag chans på dig?” Ja eller Nej!

Nääää inte då.. När man kommer upp i ålder och har en stor kappsäck med erfarenheter med sig så ska man gärna krångla till allt. Läste nånstans:  Hur har ni klarat av att leva lyckliga i 60 år? JO, vi väljer att kämpa istället för att ge upp! Är det så enkelt? Om vi försöker att kämpa istället för att ge upp hela tiden kanske vi skulle sluta slösa med andras tid?

Hoppet är det sista som överger en sägs det, men har man verkligen hopp i sin tro om man ger upp hela tiden? Eller om man slösar med någon annans tid medvetet? Trots att man vet att man kommer inte kunna bestämma sig.

Jag kan tycka att vi ger upp för lätt och tänker sällan konsekvensen av vad som händer om jag kämpar, eller försöker, eller chansar.

OM vi istället väljer att kämpa och sluta slösa på egen tid och på andras tid, hur skulle världen se ut då? Skulle det finnas fler lyckliga par? Skulle vi kanske till och med le åt varandra även om vi inte känner varandra? Skulle vi kanske till och med se våra barn växa upp och kunna hjälpa och vägleda dom istället för att slösa med vår dyrbara tid på telefonerna?

Det tänker jag i alla fall förändra!

Nu är det färdig slösat med min TID! Både från mitt eget håll och ingen ska igen få slösa med min alldeles egna tid!!

Summasumarum:

Le åt den du möter!

Släpp blicken från telefonen!

Slösa inte med någon annans än din egen tid!

Och nedanstående tre regler!

Puss i ljumsken ;)