<>

Eller har jag blivit så pass avtrubbad att det inte går?

Vill jag ge mitt hjärta till någon? Kan jag? Kommer jag någonsin att lita på någon igen? Tanke att leva utan skrämmer mig. Skrämmer mig vansinnigt mycket.

Klart jag kan om jag vill! Givetvis! Dock inte på samma sätt, att ge allt till en person som inte tar vara på det. Vågar man chansa på det??

Jag gav Honom allt hela tiden. Min kropp, min själ, ja hela mitt jag. Jag offra mina vänner, min hobby för att han skulle vara nöjd. Ändå gick det som det gick! Tillslut tröttna jag och blev bara en ägodel som fanns där. Ett hål när Han behövde det, såg till att det fanns pengar på konto, mat på bordet och tog hand om barnen. Han kunde styra fritt och behövde aldrig någonsin fråga om han ville göra nått. Själv blev jag bara gråare och gråare. Sluta svara i telefon, sluta umgås med folk.

Varför skulle jag ha kontakt med dom? Det är väl ändå ingen som behöver mig? Låst i mitt drömhus..Låst i min egen värld. Bodde i min lilla bubbla. En bubbla som var starkare än något annat. Som ingen kunde ta sig igenom. Och jag kan idag när jag ser tillbaka på det inte klandra honom för allt. Jag valde att försvinna. Mitt val, jag gjorde det för att jag trodde att idyllen och visionen av ett perfekt familjeliv skulle finnas kvar då! Men ack så fel man kan ha..

Hur kan man rädda något som redan har dött? Det går inte.. Att hamna i en situation där man inser att man själv inte existerar eller syns är svår. Hur tar man sig ur? Vem ska man be om hjälp? Jag hade ju själv valt bort alla mina vänner för Honom!

Försiktig en kväll tar jag upp samtalsämnet.. Jag vill separera……..

 Han säger att han älskar mig och att vi ska leva tillsammans resten av våra liv. Jag tror på honom. Även om jag inte kan säga att jag älskar han längre. Men jag älskar det liv vi hade. Kvar i tryggheten. Kär i det perfekta familjelivet. Vi älskade på soffan den kvällen. Inte med passion utan mer för att få det gjort. VAR ÄR VÅR PASSION?? Om vi nu älskade varandra??

Jag kryper längre in i mig själv. Håller en god fasad utåt så att ingen märker hur ensam och oälskad jag är. Hur mycket jag trånar efter beröring och bara en liten komplimang. Tänk om han bara kunde fråga hur jag mådde? Men nej.. Han var för upptagen av sig själv. Att hans liv skulle vara perfekt. Sen att han hade ”fru” och barn därhemma var inte så viktigt.

Han hade ju fått sin nya ”familj”. Ett gäng grabbar som såg upp till honom och ansåg att han var allsmäktige! En syn som senare kraschades. När de såg vem han igentligen var! Men fram till dess var dom viktigare än allt! Men han gav dom all sin tid och varför skulle han inte göra det? Fanns ju inget hemma som han ville träffa. Jag fanns ju där!

Men som tur var så var det ingen som såg igenom vårt dubbel liv! Utåt sett var vi det perfekta paret! Så lyckliga.. Oj oj om människor bara visste! Hur skicklig jag var på att dölja? Fanns få i min omgivning som såg igenom fasaden. Men jag lyssnade inte. Hur kan dom säga nått sånt om mitt liv? Min perfekta familj! Fy på dom! Inte blev jag nertryckt? Innerst inne visste jag hur rätt dom hade. Men hur skulle jag kunna ta mig därifrån? Hade ju byggt upp min bubbla så stark!

Det perfekta paret! FNYS!!! Om alla bara visste!!!! Hur skicklig jag var på att spela teater! Hur bra vi var på att visa oss som ett perfekt par utåt! Inom mig var jag så liten. Så liten och svag. Jag såra människor i min närhet för att behålla den perfekta synen utåt. Jag trampa och behandla andra så som jag upplevde att han behandla mig. Jag tryckte ner dom som försökte säga det till mig. Jag behandla dom utan respekt på ett fult sätt som såra deras känslor. Hur kunde jag? Kärleken är blind, det kan jag intyga!

Man ser saker och ting så mycket tydligare efteråt. När man står sidan om och när man klivit ur den bubbla som varit ens trygghet i så många år. Hur kunde jag behandla andra på samma sättet som förstörde mig? Den frågan kommer nog alltid att kretsa i mitt huvud! FÖRLÅT!

Nu när jag är ute i friheten, har jag kommit tillbaka till den jag verkligen är. Jag har fått färg igen! Jag LEVER!  Lever och visar andra hur mycket dom betyder för mig! Så länge det inte handlar om att älska någon passionerat!

För jag är rädd för den kärleken… Rädd för att hamna där igen. Tiden läker alla sår sägs det, men jag tvivlar!

Varför ska det alltid vara så blodigt allvar när man träffar nån? Varför alla dessa krav direkt? Krav på att vara varandra trogen? JA absolut! Men det är dom andra kraven jag pratar om! Varför kan man inte bara låta saker vara och låta det som sker ske?? Med förståelse kommer man långt med mig. Men så fort man börjar tjata och ställa krav. Då kommer jag att dra! För jag klarar inte av det! Tillbaka till min skyddade zon. Där jag är trygg!
Där ute någonstans kanske det finns en kravlös man till mig?! Frågan är bara var?? Någon som kan lära mig att ha tillit och få mig att känna mig trygg. Någon som är en gud i sängen! Någon som älskar mig för den jag är! Någon som uppmärksammar mig! Någon som ger mig komplimanger! Finns han? Min läromästare finns han där ute någonstans???

Höga krav… Absolut!

Men det är trots allt världens bästa tjej som är till förfogande! Bättre begagnad med extra lyxutrustning! =)

  

Natten blev min vän

På natten kunde jag

sitta i min ensamhet

och lyssna till tystnaden

*

Då och endast då

kunde jag vara mig själv

Kropp och själ slappnade av

*

På natten kunde jag sitta

och titta på dig när du sov

Du är vacker när du sover

*

Jag tänkte många gånger

att det kunde vara så lätt

att släcka ditt liv när du sov

*

På natten är det jag

som har övertaget

*

Ända tills dagen gryr

och du slår upp ögonen

Då krymper jag åter till ingenting.