Någonstans finns det en vår mitt i höstens stormar.
Någonstans i vinterns spår väntar det en sommar.
Och jag hoppas att du är där och bevisar vad kärlek är.

Men kan jag tro på kärlek, när den gör oss så ont.
Hur kan jag tro på livet, allt jag hör ekar tomt.

Jag har sett hur du kan le, jag har hört dig gråta
Det e alltid svårt att se kinder som e våta

Jag e ensam mitt i havet, varje själ är en ö
Någonstans finns det en vår mitt i höstens stormar
Någonstans i vinterns spår väntar det en sommar

Jag behöver dig nära mig, jag vill känna dig bära mig
Hur kan jag tro på kärlek när jag vet att den så ofta dör?
För att dem tror att livet bara va ett litet frö
Någonstans finns det kärlek, någonstans finns det hopp.

Någonstans finns det värme, någonstans går solen upp.

Att släppa taget är kanske det vi människor har svårast att hantera.

All tvåsamhet är på olika sätt en kamp. Vi kämpar med nedbrytande vardag, slentrianmässig rutiner och kärlekshandlingar plus trötta och hopplösa gräl om allt och ingenting. Jag tror det tär på oss, så det är inte konstigt att vi på något sätt vill göra oss behövda och oumbärliga och kanske är det för att finna mening med det där som kallas livet som vi försöker vara så otroligt viktiga, jag vet inte.

Men du har ingen rätt att äga någon, du har ingen rätt att på något sätt kräva att någon skall stå vid din sida för att du behöver det. Du kan önska att folk stannar, inte mer, du äger ingen annan än dig själv.

Hur vet jag vad som är rätt då? Är magkänsla och intuition samma sak? Är det så att vi människor styrs av vår magkänsla eller låter vi den analytiska delen av hjärna bestämma? Var kommer hjärtat in då? Vem eller vad avgör vad som är rätt? Kan det verkligen vara så att den ena delen av tvåsamheten kan ha en magkänsla, hjärnanalys som säger: Släpp inte taget, detta är rätt! Medans den andra delens magkänsla och hjärnanalys säger: Lägg ner! Detta kommer aldrig funka!

Att låta magkänslan styra har blivit ett sätt att signalera att man törs tänka själv och inte är fyrkantig. Men hur bra blir det när ”magen” får bestämma? Inte alls, om man får tro filosofen Kristoffer Ahlström.Han säger: Därför blir det ofta fel när vi låter magkänslan styra. Ett exempel på det är amerikanernas reaktion på terrordåden den 11 september 2001. Plötsligt avstod många från att flyga och körde hellre bil långa sträckor. Resultat: trafikdödligheten rakade i höjden året efter 11 september. 

Så vad är rätt egentligen?? Ska magkänslan bestämma? Är det här hjärtat kommer in?

Finns det en ”the one” för alla? Om man nu träffa ”the one”, är jag då ”the one” för honom också eller varför anser jag då på ett så säkert sätt, genom magkänsla, hjärnanalys och hjärta att han är ”the one”?

Och hur ska ett förhållande med ”the one” i så fall vara? Ska man bada mysbadkar varje dag och fylla i varandras meningar? Springa hand i hand över ängarna och kasta sig i halmen och ha sinnessjukt bra sex?
Livet är ingen romantisk komedi. Det vet alla magkänslan, hjärnanalysen och hjärtat!

Det är inte som på film eller som i sagorna då de levde lyckliga i alla sina dar. Ingen är lycklig alla dagar. Men vart går gränsen? Ska man nöja sig med att vara lycklig hundra dagar om året? Eller 364 dagar? Hälften? Mer än hälften? Eller räcker det med en enda magisk dag? Vem avgör det?

Hur många dåliga dagar ska man stå ut i hopp om att de lyckliga dagarna ska komma igen? Ger vi upp för lätt? Jag kan tro att det är vår magkänsla som får oss att ge upp även om hjärtat och känslorna säger annat. Hjärnan finns ju med för båda. Men för att kunna kämpa och vilja så måste magkänslan få budskap från hjärtat att känslorna finns, för att känslorna ska finnas så måste hjärnan attraheras.. Men vem bestämmer vad magkänslan ska ge oss för signal? Och ska vi eller ska vi inte chansa?
Kan jag påverka min partners magkänsla? Eller blir det fel? Kan man överbevis någon annans magkänsla?

Jag vill gärna påstå att så länge man inte försökt eller provat så kan man inte lita på sin magkänsla. För så länge människor vägrar chansa så kommer dom aldrig få reda på om det var sant det magkänslan sa… Att lita på sin magkänsla är som att tro att spöken går omkring med lakan och rasslar med kedjor, eller att drakar finns och sprutar eld! Man kan lita på sin känsla till viss del. I detta fall handlar det så klart om det berömda ämnet KÄRLEK, Jag vill påstå att du kan lita på känslan om du misstänker otrohet eller oärlighet. Men att lita på en magkänslan som säger ”det kommer inte funka” utan att ens göra en ansatts till att se om det är så när man konstant känner att man vill ha personen närhet övergår mitt förstånd.

När tiderna är tuffa, vi är mer sårbara än någonsin, och det kan vara frestande att göra saker som vi normalt aldrig skulle kunna tänka oss.
Man kanske känner ett desperat behov efter en flykt eller en isolering, men sådana snabba lösningar kommer bara att göra saker värre.. 
Ni får gärna kommentera om ni vill! Ingen skulle bli lyckligare än jag att få svar på mina små fnuliga tankar!

Puss och kram till alla som förtjänar det!

Problem!! Ja för mig är det nått som enkom finns före en lösning!
Allt går att lösa på ett eller annat sätt!
Man kan förändra och ta sig därifrån själv. Det är trots allt bara du själv som bestämmer hur! Det är bara du själv som kan visa vägen och avgöra.

Du KAN själv lösa ALLT!
Hjälp på vägen? ABSOLUT! Det är väl därför man rådfrågar och tar emot tips. Men det är DU som kommer bestämma hur det ska lösas.

Är det då ett problem egentligen? Eller är det bara nått bestämt att du inte har en lösning på?

Jag tror att om man grubblar för mycket på ett problem så blir man till slut totalt blockerad. Att analysera grunden till problemet tror jag också bara ställer till med massa onödigt tänkande!

I det läget kanske det är bättre att be om hjälp från nån som kanske kan se problem med en annan erfarenhet. Kanske kan denne få dig att tänka ur ett annat perspektiv?
Kanske kan denne se saker i problemet som du inte ser? Och på så sätt blir det nått som bara är Före en lösning!

Vill man så kan man!! Vågar man så finns viljan!

Hitta en intressant text på nätet!!
Om det är rätt, har jag ingen aning om men absolut intressant! :)

Från Smartare-liv.se

1. Identifiera vad som är problemet och formulera det i en enda mening.
Det här är förstås viktigast. Ditt problem måste förtydligas så du ser det framför dig. Om du gör meningen för luddig eller problemet för allmänt så kommer du att kämpa förgäves för att hitta en snabb lösning. Istället för “Vår kundservice måste bli bättre” som skickar dina tankar åt flera olika håll samtidigt, så är det bättre att servera det i en mer hanterbar portion: “Kunderna klagar över att NN är ohyfsad i telefonen”, eller “Vi behöver sälja mer till våra befintliga kunder som ringer oss”.

2. Vad beror problemet på?
Problemet med problem är att vi gärna vill komma på en lösning pang på istället för att gräva efter roten till det onda. Resultatet blir ofta att “lösningen” bara behandlar symptomen. Om du istället börjar tänka på vad det är som gör NN så ohyfsad i telefonen (hård arbetsbelastning, en produkt som inte fungerar och som han/hon får skäll för hela tiden, NN:s personliga situation hemma eller på jobbet etc.) så kan du istället för att skälla ut NN få klart för dig vad det handlar om på riktigt.

3. Vilka är de möjliga lösningarna?
När du väl kommit fram till vad som orsakar problemet så borde också lösningarna bli tydliga. NN kanske går igenom en skilsmässa, är fel person på fel plats, inte har stöd av teknikavdelningen som aldrig är tillgängliga etc.

4. Vilken är den bästa lösningen?
Här väger du för- och nackdelar mellan de olika lösningar du kom fram till i punkt 3 och avgör vilken lösning som är bäst just precis nu. Senare kommer du kanske fram till att en annan av lösningarna är bättre och då får du använda dig av den, men det viktiga är att du bestämmer dig för att göra något direkt än att behålla problemet.

5. Gör en plan för att lösa problemet
De flesta problemlösarmöten slutar med att det inte finns en tydlig plan att gå vidare med. Det är en fälla. Ofta känner vi att problemet nästan är löst bara man pratar om det (ja, ibland är det ju så också), men det är viktigt att det finns en person som är ansvarig för de åtgärder ni ska vidta för att slippa problemet. Jag älskar personligt ansvar eftersom det ställer krav på någon att faktiskt göra det som behövs.

Puss & Kram till alla som förtjänar det ❤❤